Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
djur? Han kunde för övrigt icke lämna sin sjuka
och hjälplösa hustru ensam. Några dagar senare
var det även de återstående djurens tur. Deras
dödskamp varade i tre dygn. Det var de två sista
renarna och de tre sista hundarna.
Nu hade William ingenting mer. För bara helt
kort tid sedan hade han haft djur för arbetet och
som hjälp på jakten och en hel förmögenhet i
varor. Nu hade han bara huset och inredningen!
Han hade fem barn. Och livsmedlen räckte
knappast för halva vinterbehovet... Han måste företa
sig något! Men vad?
— Nikolaj, vad ska vi göra nu? Vi har varken
pengar, varor eller redskap...
Vera kastade sig på sängen. Hennes skuldror
skakade av gråt. Han gick bort till henne och
sade lugnt:
— Det är inte rätt. Olyckan är inte så stor! Vi
har händer, är friska och har förstånd. Han
smekte henne som ett barn. Det gör ingenting.
Vi ska nog klara upp alltsammans!
Vera och Marina sopade omsorgsfullt gården
och stallet och skaffade undan all gödsel ända
till minsta lilla smula. De kalkade golv och
väggar. Därpå hämtade de sand från stranden och
strödde på tjockt. Med lika stor omsorg gjorde
de rent i förrådskammaren och i skjulet, för att
det icke skulle finnas det minsta spår kvar efter
råttinvasionen. William var övertygad om att
alltsammans hade uppstått genom den. Och när
allting var färdigt, sade han till hustrun:
— Vera, jag reser till Arkangelsk!
— När? frågade Vera förskräckt.
— Om fredag kommer en ångare. Jag reser
med den. Om Andrej kommer för att hämta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
