Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Mamma, han kommer att smita sin väg!
Han lyder mig aldrig! Och ensam kan jag inte
klara allt!
Hon rynkade den vackra pannan, som var så
lik moderns, och det ryckte kring hennes
mungipor. Hon hade icke alls lust att vara ensam
med de små. Hon var övertygad om att den
äldste brodern skulle gå hemifrån av en eller
annan orsak. Och sedan skulle den andre följa
hans exempel. Men även om han stannade
hemma, var det icke mycken glädje, ty han hittade
alltid på något så att barnen började gråta.
— Mitja! Du får inte gå ut! Hör du?
— Han håller på att gräva en grop vid
stranden, sade Anna.
— Så där ja! Grina på du din skvallerbytta
och lipsill! Hon kan bara gråta och skvallra!
Det är det enda hon kan! sade brodern rasande
och vände sig föraktfullt om.
Hur skulle hon, en flicka, kunna begripa, vad
gropen var till! För resten var det ingen grop
utan en håla. Han grävde den för att kunna leka
sjörövare. Fadern hade ju helt nyligen talat om
sjörövare. Andruschka skulle fara i båten,
komma från England och medföra varor, och han,
sjörövaren, skulle överfalla honom, ta ifrån
honom det dyrbaraste och gömma det i denna håla.
Andruschka hade ännu icke sett den och kände
ännu icke till leken.
Med säkra, tunga steg gick Vera, klädd i
sälskinnskappa och mansbyxor hemifrån. William
gjorde i ordning redskapen i båten.
— Vad gör du där borta? Vi måste fara. Det
är bättre att vi kommer hem litet tidigare.
Hoppa i båten...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
