Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En dag kom Ambrossi och sade avundsjukt:
— Du blir snart riktigt rik igen, Nikolaj
Petrovitj. Du har verkligen tur!
Ambrossi kom vanligen två eller tre gånger
om året med sin brorson och dennes hustru.
— Varför tror du det? frågade William
motvilligt.
— Varför jag tror det? Jo, ser du, du har ett
piano, stolar och en stoppad soffa, och nu bygger
du till huset. Det är visserligen sant, att familjen
växer... Du behöver det... Men jag säger bara
det: du har tur...
— Jaså, du menar tillbyggnaden... ja, den har
jag ännu inte bett om tillstånd till. Det blir
kanske ingenting av med den. Jag har bara roat mig
med att snickra, därför att jag inte har något
annat att göra, svarade William, och hans röst blev
genast vänligare. Du sparar dina pengar i
krukor och i jorden, men vi sätter varenda kopek i
omlopp. Men passa på bara, ett tu tre kommer
du att dö, och då har ingen någon glädje av
pengarna.
— Spara! Ja, vi sparar! sade den gamle
förargat. Men vi kan inte bygga oss ett ordentligt
hus. Och kläder kan vi heller inte skaffa oss.
Och ändå arbetar vi väl lika mycket som alla
andra. Men när man har otur, så kan man
spricka och kan ändå inte göra något emot det. I våras
för två år sen drev alla mina redskap till havs...
det var trehundra rubel, som strök ur fickan.
Förra året slog stormen sönder båten och
kastade skjulet i havet. Och i år är jag själv sjuk jämt
och ständigt... Och så står du och pratar om
att spara!
Han teg en stund.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
