- Project Runeberg -  Ishavet sjunger : familjeroman /
204

(1934) [MARC] Author: Pavel Grigorjevitj Nizovoj Translator: Edvin Björk - Tema: Russia
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel XIV

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

loss de stora fiskarna, men under Williams
skickliga slag med klubban kommo de lika fort
som de små ned på båtens botten.

När långreven var nästan alldeles upphalad,
hängde en ovanligt stor helgeflundra på en av de
sista krokarna. Den var inte mindre än en och
en halv meter lång, hade en väldig buk och
puckelrygg. Jämförd med fiskens storlek var
munnen mycket liten. William halade in linan
långsamt och försiktigt. Fisken höjde sig slött
plaskande och utan rädsla upp mot ytan. Båda två
följde med spänning fiskens alla rörelser. För
att få fisken till båten fordrades mycken
erfarenhet. Det behövdes endast en något starkare
rörelse av fisken för att riva sönder den tunna
reven på vilken kroken satt.

William drog fisken närmare, snodde
långrevslinan snabbt om årtullarna, lutade sig nästan
ända ned till vattnet över relingen och slog
fisken med båtshaken i ryggen. Båten drogs
ögonblickligen åt sidan och krängde starkt. Men
William stod säkert, satte knäet mot relingen och
höll fast fisken med all kraft. Det var
dödsryckningarna. När de voro slut, färgades vattnet rött
av blod.

Mödosamt drogo båda upp fisken.
Helgeflundran gjorde de sista svaga rörelserna med
stjärten och gälarna. Ögonen blevo glasartade.

— Så där, min vän, nu har vi tillräckligt att
koka och steka för en lång tid, sade William, när
helgeflundran låg på fiskhögen.

— Ska vi själva äta den? frågade den lille
förvånat.

— En sån sällsynt fisk ska vi naturligtvis
själva äta!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Apr 15 21:36:49 2017 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ishavet/0206.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free