Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Seglet gav båten bättre hållning, men kursen
ändrades plötsligt.
— Mitja! Var bara modig! Vi far till ön!
skrek han i barnets öra.
Några minuter senare måste han åter ösa
vatten ur båten. William grep efter öskaret. Då
kände han ett tungt, elastiskt slag på axeln. Han föll
med huvudet över relingen, såg tydligt vattnets
svartbruna massa framför sig, överdragen av ett
levande mönster av tunna, spända linjer. Sedan
gnistrade det för hans ögon, någonting kallt, vått
slog honom i ansiktet — och allt blev mörkt.
Då han slog upp ögonen, låg gossens högra
hand på hans bröst. Den hade klöst sig fast i
hans rock. Intill hans knä smög sig det blå, av
fruktan vanställda ansikte.
William gjorde en kraftansträngning, reste sig
upp och tryckte sig tätt intill sin son. Han tog
honom i famn, andades på hans ansikte och
försökte ge honom med av sin egen kraft och styrka.
Vågorna slogo mot båtsidorna, mot bogen och
störtade ofta in i båten. Då gjorde han en hand
fri och tog öskaret. Han kände varken hopp eller
rädsla. Alla hans tankar, hela hans vilja var
inriktad på en enda sak: att värma sonen. Han
slet upp den genomvåta sälskinnsrocken, så att
knapparna sprungo ur, och tryckte sin son mot
sin nakna kropp. Det dånade i hans huvud, och
allting dansade runt framför hans ögon. Han
kände hur hans krafter försvunno, hur hans
muskler slappnade, hur allting blev honom
likgiltigt. Endast hans armar omslöto sonen i ett
oupplösligt famntag.
— Mitja! Vi driver ut!
Men pojken hörde ingenting mera...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
