Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
matrosen Kusma Sybunov höll sig krampaktigt
fast vid rodret, såg skarpt framåt och var
beredd att genast lyda kaptenens minsta order.
William rörde vid kaptenens axel.
— Stjepan Jegoritj, vi klarar oss inte!
Havet driver oss mot klippan! Och under det sista
året har man upptäckt ett grund här i
närheten...
— Nå, vad anser ni då, ska vi kasta ankar?
frågade kaptenen oroligt.
William kände en vansinnig längtan efter land.
Bakom landtungan där stod hans hus. Där borta
pinades hans familj i väntan på honom. Med den
hastighet, de nu hade, kunde de vara vid
stranden om en timme ungefär. Men han sade
bestämt:
— Ja, vi måste kasta ankar. När det mojnar,
kan vi fara rakt in i bukten. Bakom landtungan
finns en utmärkt ankringsplats.
Kaptenen gav order. Seglen föllo. Fartygets
hastighet stoppades nästan genast upp. Ankaret
rasslade ned. Fartyget ryckte till, stannade ett
ögonblick och svängde sedan sakta runt. Några
minuter därefter slogo de framstormande
vågorna vilt om bogen och de båda skeppssidorna och
störtade i ett regn av vattenstrålar över däcket.
Efter halvannan veckas storm på öppna havet
var detta anlopp som en barnlek. Och det skulle
väl inte dröja så länge, förrän himlen åter
klarnade runt omkring. Bara ankarkättingen höll!
Pojken låg fortfarande i hängmattan av
segelduk i manskapskabyssen. Vågornas slag
framkallade hos honom sjukliga återverkningar. Vid
varje kraftigt slag vände han sig förskräckt mot
fadern:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
