Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han andades tungt. Kallsvetten trängde fram
på hans panna.
I huset var det lika tyst. Fönsterrutorna voro
livlösa, täckta av frost.
William knackade på dörren. Knackade högt.
Otåligt. Han hörde inga steg på verandan, icke
sin hustrus röst. Han kände endast hur hans
hjärta slog högt och fort.
När dörren äntligen öppnades till hälften och
Veras glatt förskräckta ansikte visade sig, grep
William tag i dörrposten. Det verkade, som om
hans knän hade brutits.
— Det är ingenting. Det är bara... Jag är
trött... ursäktade han sig, utan att vända sig till
någon, steg mödosamt över tröskeln och trevade
sig framåt.
Bakom honom bar Stjepan Jegoritj Mitja
och gav redan under gång order:
— Var vänlig och gör sängen fort i ordning.
Vi måste lägga pojken.
En kvart senare var William precis sig lik.
På hans knän satt den yngste, Vladimir, och
ryckte i faderns svarta skägg. Med båda
händerna drog William de tre andra barnen till sig och
sade med en smula trött röst:
— Vera, ge oss litet mat! Vi är mycket
hungriga. Det var en lång väg.
Veras händer darrade. Hennes ögon glänste.
Tigande dukade hon bordet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
