Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel XVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i rummet. Han såg sig omkring och gned sina
stela händer.
— Var är Nikolaj Petrovitj?
— Han är tillsammans med Mitja och
Andruschka för att sätta upp fällor.
— Jag skulle bara vilja säga...
Bujok tittade sig ännu en gång omkring. Han
var tydligen förlägen på grund av barnens
närvaro.
Vera förstod honom.
— Ni tycker, att det inte är passande för dem.
Det gör ingenting.
Hon log.
— Kom in här i andra rummet... Sätt er och
berätta så...
Bujok grävde en stund i fickorna och
betraktade i smyg Veras gestalt. Vera märkte hans
blick och kände sig obehagligt berörd. Hon blev
orolig. Men Bujok började bli djärvare. Han
hade eldats upp, upphörde att söka i sina fickor
och sade med ett elakt leende:
— Jag tror visst... att jag tappat brevet. Men
vi kan nog klara oss utan det också!
Han tog ett steg mot henne och borrade sin
blick vid hennes halslinning.
Vera reste sig upp förskräckt.
— Ni!... Jag förstår inte!... Vad vill ni?
Bujok släckte lampan och grep hastigt den
skrikande kvinnan. Under striden ville
emellertid ödet, att Bujok kom att sparka till en dörr,
vilken ledde till ett rum, där en sjuk hund låg.
Dörren gick upp, och ett ögonblick därefter
kände Bujok ett par vassa tänder hugga fast i hans
ben. Han släppte kvinnan och vände sig mot
hunden. I samma ögonblick kom Vorobjov, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
