Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel XVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kropp längtade efter honom, gladde sig vid varje
minsta beröring. Vera såg honom djupt in i
ögonen och viskade:
— Säg, du älskar mig väl?
— Ja! svarade kaptenen lika tyst och lutade
sig över henne. Hans heta andedräkt brände på
hennes kind.
— Jaaaa! retades Vera. Svarar man verkligen
på det sättet? Nej, du älskar mig inte! Du älskar
mig inte! suckade hon.
— Jo! Jag älskar dig. Ser du? Så! Så!
Han kysste hennes ögon, hennes kinder,
hennes ljusa lockar.
Hon sade långsamt och sorgset:
— Nej, den verkligt stora kärleken uttrycker
sig annorlunda. Jag vill ha stor kärlek!
Kaptenen blossade upp, tog henne vilt i sin
famn. Men då vaknade plötsligt en obegriplig
vrede inom kvinnan. Med ett ansikte, upptänt av
ovilja, försvarade hon sig. Hon bet, rev,
trampade honom och bemödade sig på allt sätt att
göra honom illa. Och till slut utslungade hon med
djupt hat:
— Gå! Jag vill inte se dig! Du äcklar mig!
Jag hatar er! Jag kommer aldrig att vilja se er
mera här...
Stjepan Jegoritjs egenkärlek vaknade. Och
utan att förstå denna egendomliga vrede, steg
han upp; han kände sig sårad.
— Det är upprörande! Varför lockar ni mig
då först? Ni leker bara med mig...
— Se till, att ni kommer härifrån! Men
genast! Jag vill inte se er mera!
— Naturligtvis går jag... Men kom ihåg en
sak: ni återser mig aldrig mera!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
