Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel XVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kaptenen tog hastigt på sig pälsen. Vera teg.
Men hans brådska blev allt mindre och
mindre. Mössan och handskarna kommo helt
motsträvigt på, därpå tog han långsamt ett steg mot
dörren. På tröskeln vände han sig om.
— Lev väl! sade han.
Han slet upp dörren, vände sig åter om.
— Vera Jakovlevna!...
— Stäng dörren! Det drar kallt!... Vänta, gå
inte genast!
Men när kaptenen ryckte upp sig och tigande,
utan att vända sig om, lämnade huset, sprang
Vera efter honom ut på verandan och ropade i
mörkret efter den välkända ryggen:
— Stjepan Jegoritj! Kom tillbaka!
Efter sådana scener följde alltid försoning,
förebråelser på den ena sidan och tårar på den
andra. Men Vera höll envist fast vid:
— Du kan väl förstå... Du måste väl kunna
begripa, att jag inte kan... Förstår du? Jag
kan inte!
— Men varför, Vera? Säg, varför?
— Så där ja! Nu är du sårad igen! Å, vad du
är dum! Du ser inte, hur mycket jag älskar dig!
Hon smög sig intill honom och smekte honom.
När Vera var ensam, grät hon ofta utan någon
orsak. Helt plötsligt och utan yttre anledning. Nu
var det icke längre längtan efter staden. Det var
någonting annat men icke mindre pinande... Å,
om hon bara hade någon som hon kunde
anförtro sitt lidande, sitt hjärta åt!... Men vem?
Vem kan förstå en kvinnas längtan?
Ibland greps hon av en stark, orolig, ängslande
känsla. Det föreföll henne, som om endast en
helt obetydlig händelse behövde inträffa för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
