Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel XVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dem. När de stredo, tog kaptenen häftigt i, talade
hetsigt och medryckande och gestikulerade
livligt. Hans vackra ansikte blev upprört. Under
sådana ögonblick gladde Vera sig öppet över
honom.
William var däremot mycket lugn och
behärskad. Hans argument voro övertygande. Man
kände, att det fanns kraft, vetande och i
synnerhet... säkerhet bakom dem. När han sade: »Så
är det!» då betydde det, att det verkligen var så
och icke kunde vara annorlunda.
Och detta inverkade starkt på Vera.
— Nikolaj! Jag har precis samma mening som
du. Och jag tror också, att Stjepan Jegoritj har
fel!
När kaptenen en gång hade gått, gick hon bort
till sin man, smög sig intill honom, liksom om
hon på det sättet ville tacka honom och erkänna
sin skuld, och sade varmt:
— Allt vad du har sagt nu är i mitt tycke
alldeles riktigt. Du känner till och förstår allting
så bra!
William log, tog henne i famn, kysste henne
på kinden och svarade:
— Det gläder mig mycket.
Våren närmade sig. De talade ofta om att isen
snart skulle bryta upp och fartyget bli fritt. Då
skulle kaptenens vänskap till familjen William
avbrytas för lång tid... kanske för alltid.
Vera blev mycket sorgsen. När hon var ensam
med kaptenen, var hon nervös, slog över från
ömhetsbetygelser till förebråelser och tårar.
Därpå blev hon hård och likgiltig, och efter en
liten stund överhöljde hon honom på nytt med
ömhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
