Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel XVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vid de sista orden rodnade Vera. Williams
blick blev tung och mörk. Kaptenen hade
framkastat detta förslag utan att egentligen tänka på
det. Nu ångrade han sig och ville gottgöra sitt
misstag.
— Nej, det är nog bättre, om vi bara är två.
Det blir mindre trängsel då. Och vi kan lita på
våra gevär!
— Ja, det går nog, instämde William. Vi går
endera dagen!
Men nu låg det icke samma lust och glädje i
hans svar, och Stjepan Jegoritj ville icke
fasthålla vid sitt förslag.
Några dagar därefter gingo de ändå ut på jakt
men icke på varg. De ville bara ströva omkring
litet. De kunde kanske skjuta ett par rävar.
Solen, som just svävat fram bakom den blå
snökammen, hängde nu över havet och förlorade
för varje minut alltmer något av sin rosiga
morgonfriskhet. De vida kullarnas och den böljande
markens djupa skuggor lågo ännu över snön.
Bakom de båda männen jagade två
blåskimrande, genomskinliga människor fram. De voro så
långa, att man kunde göra fem vanliga
människor av var och en av dem. De läto sig icke
avskaka och fäktade med sina blå,
genomskinliga armar.
Kaptenen gick elegant och lätt och blev icke
efter William. Perseus och Velle, de två
hundarna, vädrade på de tillkrånglade djurspåren på
ängarna, sprungo fram och tillbaka i långa slag
för att få upp riktningen på den väg djuren gått.
Det var gamla spår. En gång hittade Velle en
rävlya, skällde länge och skrapade rasande bort
snön, tills kaptenen ropade på hunden:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
