Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel XVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ensamhetskänsla. Ibland behärskades jag av en
sådan vansinnig längtan, att jag helst ville gå bort
och ta livet av mig... hänga mig. Men till all
lycka fanns det bondeblod i mina ådror... och
jag kröp inte i snaran. Jag kastade mig på sängen
och låg och bet i kuddarna. Men ibland drev jag
fullkomligt planlöst omkring på gatorna. Jag
vandrade omkring timtals utan att se någonting
och troligen också utan att tänka på någonting.
Trött och med värkande huvud kom jag hem,
lade mig och somnade utan att ha klätt av mig.
På morgonen var allting över. Och så... några
dagar senare... började det på nytt...
William log.
— Förmodligen var ni hopplöst förälskad!
— Nej, det var jag inte.
— Så? Ni var verkligen inte förälskad.
I stället för att svara upprepade kaptenen
stilla och allvarligt:
— Det har jag aldrig varit, och jag tror, att jag
aldrig kommer att bli det.
— Då hade tydligen er längtan inget föremål.
Ni sökte efter er själv men kunde inte finna ert
eget jag. Er omgivning tillfredsställde er inte.
Kaptenen skakade på huvudet.
— Nej, det var inte det... Många år senare,
då jag redan var vuxen, upprepades samma
sak...
— Ni måste gifta er! sade William fränt och
cyniskt. Gift er, så går allt sådant över!
— Jag är gift, svarade kaptenen med ett
förläget leende. Jag har ett barn, som jag älskar
mycket högt, och min hustru är min allra bästa
vän.
William stannade och tittade uppmärksamt på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
