Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel XVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
man plötsligt William ta sikte. Båten hoppade
och krängde, och gevärspipan pekade hit och dit.
Man kunde icke höra skottet. Endast ett litet
kraftigt rökmoln jagade framåt. Djuret hoppade
högt, föll ned och blev liggande alldeles stilla
några ögonblick. Då flög en ny liten rökboll
fram; valrossen plumsade i vattnet och simmade
rakt mot båten. Genom kikaren kunde man se
det öronlösa huvudet, de stora betarna och den
kraftiga, veckiga halsen. Vera gav till ett
förskräckt rop och tryckte sig instinktivt intill
kaptenen, men vek ögonblickligen tillbaka, när hon
kände beröringen av hans hand.
Det rasande djuret var nu vid båten. Nästa
ögonblick skulle det kränga omkull den eller
genomborra den med sina betar. Vera sjönk ihop
av rädsla och ångest och höll krampaktigt fast
kikaren med båda händerna. I samma ögonblick
hoppade William hastigt och skickligt upp på
närmaste isflak och sköt åter två skott. Alldeles
vid isflakets kant sänkte valrossen kraftlöst
huvudet. Jägaren var åter i båten. Vera sjönk,
fullständigt utmattad, ned på en sten.
— Jag kan inte... Det är fruktansvärt!
Varför ger han sig ute på sådana vilda
ungdomsstreck!
Hon slog händerna för ansiktet.
Kaptenen stod stum och såg ut över havet.
— Färdig! Klar! Död, mamma! Nu binder
han den vid båten! meddelade Mitja glatt och
sprang ned mot stranden för att ta emot fadern.
Vera reste sig upp och gick tyst, utan att se
åt någon, in i huset. Stjepan Jegoritj stod
fortfarande kvar, såg ut över havet och lyssnade
likgiltigt på vågornas brus...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
