Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel XVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En annan gång spelade William kägla
tillsammans med kaptenen och de båda äldsta sönerna
invid huset. Vera satt i närheten. Barnen
sprungo glatt omkring och skrattade. Även de båda
männen voro vid gott lynne. Solen sken starkt,
snökullarna och ängarna lyste, och havet hävde
sig sakta. Medan de spelade, talade männen om
boxning. William ropade glatt någonting åt
barnen och vände sig plötsligt mot sin medspelare.
— Stjepan Jegoritj, känner ni till
negerboxning? Jag har för tillfället glömt vad den kallas.
— Jag har aldrig sett sådan boxning. Hur
tillgår den egentligen?
— Om ni vill, ska jag visa er.
— Ja, gärna!
William gick bort till kaptenen.
— Mitja! Andruschka! Titta hit! Så här slåss
negrerna! sade han. Hans ord voro egentligen
riktade mindre till sönerna än till Vera. Därpå
böjde han sig snabbt ned, gjorde ett hastigt hopp
och lyfte kaptenen över huvudet. Han höll
honom på raka armar vågrätt vid höfterna och
vände sig hastigt omkring sin egen axel.
— Hopp!
Han ställde honom tillbaka på marken.
Kaptenen föll ihop. Barnen klappade händer.
Den minste ropade glatt:
— Titta, mamma! Titta! Stjepan Jegoritj
är död!
Vera skrattade högt. Kaptenen reste sig
långsamt upp och log förläget.
Glad och livlig som förut gick William bort till
sin hustru, grep henne, lyfte henne över sitt
huvud precis som han gjort med kaptenen och bar
henne högtidligt in i huset. Han lade henne likt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
