Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel XVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett barn på sängen, vände om och lämnade
tigande huset. Han gick bort till sin älsklingsplats,
den stora ängen vid Fågelklippan. Under vägen
dit skrattade han i ett likt en drucken.
Avsiktligt hade han lämnat Vera ensam med kaptenen.
Han kände kvinnohjärtat!
Tre dagar senare kom Stjepan Jegoritj för
att säga farväl. Fartyget var färdigt att avgå.
William kallade in sin hustru i det lilla rummet
och sade:
— Vera, jag vet, att det har varit tungt och
svårt för dig att leva här tillsammans med mig.
Du har skänkt mig sexton år av ditt liv. Jag
uppskattar detta, och jag kommer aldrig att glömma
det. Jag vet, att kaptenen älskar dig...
Han avbröt sig och var ovanligt nog nervös.
Därpå fortsatte han:
— Nu har du en möjlighet. Följ med honom
dit bort, till staden. Du kan ta flickorna med
dig... Tänk på saken! Jag kommer tillbaka om
en halvtimme.
Utan att lyfta upp huvudet eller att se på
henne gick William sin väg. Precis en halv timme
senare kom han tillbaka. Stjepan Jegoritj och
Vera väntade på honom framför byggnaden.
Kaptenen räckte fram handen:
— Lev väl!
Något mera sade han icke. Därpå gick han
med korta steg över gångstigen förbi fönstren.
En hund sprang ut genom grinden och skällde
efter honom, men den betänkte sig genast, sprang
bort till sin husse, viftade med svansen och
vädrade ivrigt på hans stövlar.
Från huset ljöd barnens skratt och gråt...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
