Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
167
Där låg verkligen framför dem den smala spång,
ledande över en djup klyfta, vilken de färdats över
på uppvägen. Det fanns ingen möjlighet för
hästarna att gå över denna smala, osäkra bräda —
helst med dubbel börda.
Att hoppa av och leda hästarna? Det skulle
ta för mycket tid. Innan de åter hunnit upp på
dem, skulle rövarna vara tillräckligt nära för att
ta säkert sikte. Att lämna hästarna och fortsätta
till fots var ej heller att tänka på.
»Vi måste låta dem hoppa», sade Torvald.
»Klyftan är inte bred. Och det märks ju att hästarna
äro säkra på foten.»
Ja, det var tydligen intet annat att göra.
Men det var ingen av de fyra som inte för ett
ögonblick kände sitt hjärta prässas samman av
ångest, när de båda hästarna togo språnget. Det
var ej lätt att beräkna avståndet, det var ej lätt
att veta huru hästar, som man aldrig sett hoppa,
skulle reda sig med en sådan sak.
Men de voro goda ryttare, både Torvald och
fransmannen. Och det var förträffliga hästar, det
var alldeles tydligt. De gjorde språnget präktigt
och fortsatte genast loppet, när de kommo ned på
andra sidan.
I detta ögonblick small ett skott. Rövarna voro
tydligen ursinniga över att se sina fångar
undkomma, just som de trodde sig säkra om att
infånga dem.
Torvald hade ej hunnit böja sig ned i tid, och
kulan gick med ett visslande ljud igenom hans hatt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
