Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I solnedgången - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af hänsyn till dem som följde i hans fotspår. »Väckande,
lifvande, stimulerande», hade han under sin mannaålders
kraftigaste och rikaste år sökt lära den ungdom han
älskade att med manlig själfständighet och i oförskräckt
sanningssträfvan gå framtidens uppgifter till mötes
möjligen på de banor han utpekat, men ej ledd af honom
eller drifven af oreflekterande vördnad för ett stort
namns myndighet. Han hade ej velat bilda skola, utan
människor. Nu var han gammal och kände sig dock
ännu, mer än någonsin, som han en gång sagt, blott
som en »studerande» i den lifvets och visdomens
stora högskola, där ingen blir fullärd. Men han visste
huru lätt en lefvande lära stelnar till dogm i
osjälfständiga sinnen och hur fort lärjungar förvandlas till
blotta eftersägare eller ortodoxa bekännare af trossatser
som synas förkroppsligade i en älskad och vördad lärares
gestalt. Och från den stund då han klart insåg faran
af att en gång inför de ungas sträfvan mot nya mål
och nya ideal komma att stå som en »blott auktoritet»
— möjligen hämmande och skymmande för mycket som
på egen hand ville bryta sig väg mot ljuset — var
hans beslut fattadt. Både för sin egen skull och för de
ungas måste han lämna Uppsala. »Därför bort!»
På allt detta hade han gått och tänkt — icke för
första gången — den aftonen, och därför hade vandringen
oförmärkt kommit att sträckas längre än vanligt. Han
hade, som han brukade, gått ut i solnedgången, då det
blef för mörkt att arbeta vid skrifbordet men ännu var
för tidigt att tända lampan. Då han gick den gamla
kända vägen utåt parken lyste oktoberhimlen ännu röd
och guldblank bakom de svarta furudungarna i öster.
Då han kom tillbaka, stod fullmånen redan stor och
klar öfver åsen vid Polacksbacken och så helt försjunken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
