- Project Runeberg -  I solnedgången : minnen och bilder från Erik Gustaf Geijers senaste lefnadsår / Första samlingen : 1840-1845 /
34

(1911-1914) [MARC] Author: Anna Hamilton-Geete With: Erik Gustaf Lilljebjörn
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I solnedgången - Genombrottet - Törneros om affallet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

öfvertygande enkelhet. En hvar, som genom många olika
utvecklingsskeden kämpat sig fram till en verkligt
personlig öfvertygelse, torde hafva erfarit huru ofta den
»skenbara yttre inkonsekvensen» är oskiljaktig från den djupaste
»inre konsekvens». För att blifva fullt sig själf måste
Geijer så småningom frigöra sig från alla traditionella
band och endast följa sitt innersta väsens, nu först helt
förstådda, maning.

Det slutliga genombrottet hade dock troligen fått
en mindre »vulkanisk» och uppseendeväckande form om
den omgifning hvari han lefde varit mindre vänlig och
sympatisk. Ty visserligen kräfves det mod att öppet
bryta med ett politiskt parti, bland hvars ledare man
räknats — men huru mycket mera mod kräfves icke i
själfva verket för att följa sin öfvertygelse, då man
därigenom vet sig vålla människor som man älskar den
djupaste smärta och skaka grundvalarna i lifslånga
vänskapsförbindelser! — Geijer har själf erkänt att han
länge känt sig »feg» vid tanken på den sociala
omstörtning han förutsåg som följd af sin uppriktighet. Han
teg också i det längsta och man kan knappast undra
öfver att röstens tonfall, då den inre maningen slutligen
oemotståndligt tvang honom att tala, ej fullt lät sig
behärska, utan stundom blef mera forceradt, kärft och
lidelsefullt än han själf visste af.

Ej heller kan man undra öfver att detta nya tonfall
skar både i öron och hjärtan på de människor som så
länge vant sig att med glad och vördnadsfull
uppmärksamhet lyssna till denna älskade, vältaliga stämma, hvilken
hittills alltid gjort sig till tolk för hvad som synts dem
högst och ädlast. Det var ej en politisk meningsfrände
och auktoritet som skiftat ståndpunkt, det var en vän,
som svikit sina vänner, en familjemedlem som trampade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 11:19:32 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/isolnedg/1/0040.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free