Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I solnedgången - Malla blir utom sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fann Anna-Lisa nu de »sympathier» som hon saknade i
Uppsala. Med honom fann hon det »godt och
upplyftande» att tala, medan hon i Mallas sällskap, i den
gamla vänskapskretsen, endast kände »tvång och
obehag»! — Det var för mycket. Malla »förundrade» sig icke
längre. Hon blef utom sig. Man kan knappast förvåna
sig öfver att hennes bref till svar på Anna-Lisas »långa
rapsodie» icke blef någon fredssignal, utan snarare en
ny stridsfanfar.
Men Mallas harm var aldrig af lång varaktighet och
hennes vredes utbrott voro hastigt öfvergående åskbyar,
som endast rensade luften. Hon hörde till de lyckliga,
som alltid äro »redebogna till försoning», äfven där hon
verkligen var den förorättade parten; och i detta fall
var hon säkerligen, efter den kraftiga urladdning hvari
hon gifvit den länge samlade misstämningen luft, rätt
ångerfullt stämd och färdig att erkänna att hon gått
för långt. Att själf taga första steget och direkt närma
sig Anna-Lisa föll sig kanske icke så lätt, då hon af
erfarenhet visste huru långsamt såren läktes i väninnans
sensitiva och inåtvända sinne. Men lyckligtvis var det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>