- Project Runeberg -  I solnedgången : minnen och bilder från Erik Gustaf Geijers senaste lefnadsår / Första samlingen : 1840-1845 /
69

(1911-1914) [MARC] Author: Anna Hamilton-Geete With: Erik Gustaf Lilljebjörn
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I solnedgången - »Den nya regimen»

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»DKX NYA RKGIMKN»

inför mångskiljaktigheter, som syntes honom själf
betydelselösa, då den redliga afsikten å ömse sidor att
söka sanningen var obetviflad. Han gjorde, med ett
ord, under dessa år flera smärtsamma erfarenheter än
han förut gjort under hela sin lefnad. De undergräfde
hans hälsa och bröto i förtid hans kroppsliga krafter,
men alstrade dock i hans själ intet af den tysta, frätande
bitterhet som är ålderdomens största olycka. Han såg
med hvarje år äfven i detta allt tydligare det »inre
sammanhanget» och förstod säkert vida bättre än Anna-Lisa
att den »nya regimen» verkligen hörde till hans »andliga
uppfostran» och var honom hälsosam. Visserligen hade
den vemodiga förkänsla af en med åren tilltagande
ensamhet, hvarom han en gång skrifvit till Järta, ej
bedragit honom. Han blef allt mera ensam — som hvarje
människa blir som lämnar den stora hopen och stilla
går sin egen väg — ensam i sina sträfvanden, ensam
i sitt andliga arbete; men i denna ensamhet — som
dock aldrig var hjärtats — hörde han allt tydligare de
röster hvilka endast förnimmas af den som »kan tystna’n
förstå» och den kändes för honom hvarken ödslig eller
tom. Han var »lycklig i sin ensamhet». De
eviga stjärnor» han älskade lyste öfver den ensliga vägen
och äfven i hans inre var ljust — där härskade alltmera
ofördunklad den klarhet han en gång sagt sig skatta
högre än »själfva solens glans» —:

»Himmelska ljusets gryende tröst

i ett bäfvande människobröst . . .»

Man förstår i själfva verket hvarken människa n
I-i ik Gustaf Geijer eller den harmoniska utvecklingen
af hans »inre öden», om man tänker sig honom under
dessa sista lefnadsår som en dyster, af sjukdom bruten

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 11:19:32 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/isolnedg/1/0077.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free