Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I solnedgången - Malla Silfverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 MAI.I.A SILFVERSTOLPE
själ; det »häftiga, uppbrusande sinnet» var henne icke
heller främmande, och den »lust att styra och regera»
— ehuru alltid till människors bästa och utan minsta
tanke på egen fördel — som man förevitat Rudbeck,
utvecklades hos henne allt mer med åren, liksom den
nästan patriarkaliska ansvarskänsla gent öfver samhället
soin gjorde att hon gärna skulle velat med egna händer
ordna alla trassliga härfvor, bära alla bördor på egna
axlar och om möjligt med maktspråk tvinga alla människor
att vara goda, rättänkande och följaktligen lyckliga. Ät
universitetet och dess angelägenheter ägnade hon
alltjämt, som en Rudbeckarnas ättling anstod, ett vaksamt,
om icke alltid gillande modersöga och gent öfver fattiga,
begåfvade studenter utöfvade hon, så långt krafter och
tillgångar medgåfvo, ett tyst men storartadt mecenatskap.
Uppsala upphörde aldrig att ligga henne ömt om hjärtat,
äfven sedan dess guldålder för alltid myllats i Geijers
och Atterboms grafvar — och man kan vara öfvertygad
att hon, som stamfadern, med glädje skulle låtit alla
sina jordiska ägodelar brinna om hon därmed kunnat
rädda Gustavianum och dess vetenskapliga skatter från
undergång. Med Uppsala och en af de rikaste
perioderna i dess andliga lif är också hennes minne
oupplösligt förbundet.
Vid tiden för denna skildring — början af
1840-talet — hade hon emellertid ännu icke inträdt i sitt
sista utvecklingsstadium, hvilket som sagdt sammanföll
med förlusten af de förnämsta andliga auktoriteter till
hvilka hon vant sig att med ödmjuk och obegränsad
^ordnad blicka upp. Ännu lefde de gamla gudar och
Malla fann alltjämt sin högsta lycka i att offra en
trofast tillbedjans rökelse på deras altaren samt inviga
nya adepter i kultens mysterier. Ännu voro — trots
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
