Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I solnedgången - Anna-Lisa till Malla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANNA-LISA TJI.!. MALLA
stolpe, hvilket bättre än alla beskrifningar målar det
Geijerska hemmet vid denna tidpunkt. Efter några
inledande ord, med tack för ett emottaget bref, skrifver
hon:
». . .Min tid förflyter för öfrigt tyst och stilla som på
landet, i djupaste enslighet, så att jag om kvällarna med min
lilla gröna lampa förefaller mig själf som ett litet nattstycke,
föreställande en gammal gumma vid ljussken längst in i fonden
af förmaket — oftast så tyst att jag hör hvar knäppning i
väggarna. Ibland kommer Erik Gustaf upp med sin bok, sätter
sig i gungstolen bredvid mig; talar med mig en stund eller
fantiserar litet på pianot; någon gång Alfred, som blott går ett
par slag på golfvet i djupaste tystnad . . . Men den käre Adolf
Hamilton är vanligtvis en gång om dagen hos mig —
arbets-modig, förhoppningsfull och hjerteglad, så att jag, oaktadt
den korta stund han har tid att dröja, alltid tycker det är
som om luften omkring mig länge efteråt vore på en gång
friskare och ljufligare ... Så vet jag min kära flicka och de
båda sönerna i Stockholm friska, nöjda och i nyttig
verksamhet. Själf tycker jag mig till kropp och själ vara starkare
än jag på länge varit och har den tillfredsställelsen att verkligen
med mina händer och eljest i mitt hus kunna uträtta något
nyttigt. Men hvad tycker du väl, att jag under allt detta
ej haft någon egentlig lecture? — Det är så, att då helsan är
god och sinnet sundt, drifver mig en osläckelig lust att med
rent praktiskt arbete återköpa många förlorade dagar. Jag
har under detta arbete ej ledsamt och läser då — ej i
någon bok, men — i mina barns framtid. Och jag
gör det ej ensam — alla mina kära hädangångna dela ofta
min ensamhet och jag är nu, Gud vare lof, i detta umgänge
alldeles fri från den hemska ångest som förföljde mig då mina
nerver voro som sjukast... Hur skall jag kunna ödmjuka
mig, hur tacka värdigt för så mycken lycka? — Ibland gör
den mig rädd, jag tycker mig vilja gå på tå och hålla andan
liksom för att ej väcka afundsamma makter — tåviskt vore
väl att tro på ett ständigt fortfarande tillstånd af så ostörd
frid och ro 1 Men — jag finner ej heller någon synd i att
njuta dess sällhet medan den varar. Till denna sällhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
