Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I solnedgången - Inför det okända
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174
INFÖR DET OKÄNDA
och hälsa dig med den från mig . . . Nere på parterren grasseras
nu väldeliga; alla rosenbuskarna äro i dag omflyttade, såsom
du bestämt det. Din pappa går med händerna på ryggen
därnere i långa syrengången och vakar öfver arbetet; han
är så rädd det inte skall bli alldeles som du vill ha det.
För ett par dagar sedan försökte jag, tyvärr förgäfves, att
få några nya, riktigt vackra sorter från Walmstedts trädgård,
[ag tyckte det skulle varit så roligt om de fått hälsa dig från
mig nästa sommar — då j a g väl ej får vara med om
törn-rostiden i er trädgård, som jag nu varit så många somrar . . .
Ja, ännu vet jag ju ej hvar jag skall vara då —!»
Trots det käcka lefnadsmod som utgör grundtonen
i hans lynne öfverväldigas han ibland af den oro inför
det okända, den känsla af att nu hjafva sitt lifs ljusaste
och sorgfriaste tid bakom sig, som väl knappast är
främmande för någon yngling under de sista månaderna
af hans vistelse vid universitet. Så skrifver han, sedan
han redogjort för aflagda eller kommande tentamina:
. . . »Under det jag sålunda sträfvar och arbetar för att
komma härifrån, gripes jag ibland af ängslan vid tanken på
hvad därpå skall följa och känslan af att jag här måste
öfverge så mycket som jag nu i många år vant mig att anse
som mitt lifselement. Men — jag är hvarken rädd för världen
eller lifvet, det vet du, och skall med Guds hjälp veta att
finna mig tillrätta hvarhelst jag blir bestämd att lefva och
verka. Endast om det en gång skulle komma därhän, att
jag ej längre kunde glädjas som nu åt allt ädelt, stort och
skönt i världen, skulle jag på allvar förlora modet . . . Men,
som jag ofta sagt dig, jag har nu en gång för alla föresatt
mig att aldrig tro att någon olycka måste komma — och
kommer den ändå, så tänker jag uppbjuda alla krafter att
snart drifva den på flykten igen . . .»
I ett följande bref talar han åter om den bäfvan
han känner vid tanken på att så snart skiljas från Uppsala,
»ditt hem, vår kärleks hem -» och förråder på samma
gång den hemliga orsaken till hans missmod och oro:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
