Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I solnedgången - Bernard Elis Malmström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
272
BERNARD EMS MALMSTRÖM
Geijer med ett slags naiv fadersglädje midt i förargelsen
hördes yttra: »När allt kommer omkring, så är han
ändå en riktig karl!»... och egendomligt nog
skulle det blifva en af de styfsintaste och omedgöiiigaste
bland hans dåvarande motståndare — Bernard Elis
Malmström — förbehållet att få år senare, »i den studerande
ungdomens namn», uttala några af de vackraste och
varmaste ord som blifvit sagda om Erik Gustaf Geijer,
hvilken då icke längre räknades bland de lefvande.
Säkert hade de gångna åren bringat talaren till en djupare
insikt af de motiv som legat till grunden för den gamle
lärarens handlingssätt vid det enda tillfälle då de stått
som ovänner gent öfver hvarandra, och det ligger något
af en högsint själs lidelsefulla behof af att försona en
orättvisa i hans skildring af Geijers person. Han
beklagar dem som icke känt honom — »De hafva», säger
han, »undvarit en lycka — ty jag anser som den
största lycka att hafva stått i personlig beröring med
en utmärkt människa, emedan man under
vanliga förhållanden lätt lär sig tvifla, icke på snillets
makt, ty det lemnar alltid sina spår, men på
möjligheten af människans storhet. Och Geijer var
kanske ännu större såsom människa än såsom snille
...» Säkert har hans tanke under den följande
skild-ringën af Geijers ädla och harmoniska personlighet dröjt
vid stridsdagarna 1844 och ur dessa minnen hämtat många
för honom själf gripande drag af den gamle kämpen,
hvilken, som han säger, »med utseendet af den stoltaste
man dock i grunden var den ödmjukaste människa; som,
ehuru stundom uppfarande, var den försonligaste och
aldrig drog i betänkande att först räcka handen äfven
åt den underordnade... och som, ehuru lika sträng
i sina sedliga grundsatser som varm i sin religiösa tro,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
