Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I solnedgången - Ett medgifvande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT MEDGIFVANDE
intryck. Det var under inflytande af dessa intryck som
han, några dagar efter sin ankomst till Uppsala, skref
ännu ett bref till sin far, manligt, värdigt och fullt af
sorg, men på samma gång ödmjukt och med ett sista
försök att fullt klargöra sin ställning och undanröja alla
missförstånd. Härpå kom emellertid intet svar — och
det var först i början af augusti, sedan de båda unga
i all stillhet växlat ringar — dem de dock voro öfverens
om att tills vidare ej bära offentligen — som Adolf, till
följd af en i tredje hand framförd hälsning från
föräldrarna, åter begaf sig på hemvägen.
Hurudant hans första mottagande denna gång blef,
förtäljer icke historien. Men redan dagen efter sin
hemkomst skref han till Agnes i korta, upprörda meningar
och med knappast läslig stil:
». . . För tio minuter sedan lofvade mig pappa penningar till
Hohenheimsresan — således, lef väl på länge!... Alin hand
darrar — det kostar på att tala med pappa. —
Huset är som vanligt öfverfullt af främmande, jag kunde
knappast finna ett ledigt ögonblick. — Efter frukosten i dag
gick jag helt enkelt in till pappa och sade honom att jag
måste tala med honom. Härpå svarade han att jag sagt
att han var högfärdig och uttryckt mig otillbörligt
samt menade att jag alltigenom hade orätt. Framtog därpå
mitt sista bref för att bevisa att jag yttrat detta och mycket
annat: men efter att hafva t v å gånger genomläst det måste
han medge att där verkligen alls icke stod något
sådant. — Det stod sannerligen helt annat i det brefvet.
Jag var så bedröfvad då jag skref det att jag ej förstår hur
en far kunnat läsa det utan tårar —. Sedan frågade han
än en gång — jag hoppas den sista! — om jag icke ville
taga hofrättsexamen. Det vore bra, tyckte han, att
ha en fot på embetsmannabanan — man kunde sköta den
saken (en ren bagatell!) på samma gång som landtbruket
o. s. v., o. s. v. — Slutligen bröt jag tvärt af och frågade
om det verkligen var hans fulla allvar att ej vilja ge mig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
