Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Lindblad i Uppsala. Agnes sjunger för Lindblad. Geijers och Lindblads vänskap. Lindblads »Rösträttsförslag». Bref från Sophie Nordenfeldt till Betty Löwenhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
55 AGNES SJUNGER FÖR LINDBLAD
tände uttryck», det »stolta hufvudet med dess väldiga
hårprydnad», de »ömsom ljungande, ömsom drömmande
ögonen» och den vackra »fint leende» munnen med dess
»på en gång melankoliska och litet spefulla uttryck» —
— huru målande och individuella äro icke dessa i alla
beskrifningar återkommande drag, jämförda med de bleka
suddiga bilder af andra samtida som ett med föga sinne
för konkret skildring utrustadt släkte lämnat oss i arf!
— Det är som såge man en etsning af Zorn bredvid
ett af Maria Röhls konventionellt leende blyertsporträtt
och man förstår hur starkt och personligt det intryck
måste hafva varit som lämnat sådana spår. Det är ej
som en blek skuggbild ur det förflutna, det är med hela
verklighetens kraft och lif som detta energiska
konst-närshufvud för vår fantasi aftecknar sig i halfdunklet
mot den gamla gröna kakelugnen i Geijerska salen då
vi tänka oss tillbaka till en afton som denna. Man ser
hur vecket mellan ögonbrynen sa småningom slätas ut
och hela uttrycket löser sig till något underbart varmt
och strålande, då Uno slutar att preludiera och öfvergår
till ackompanjemanget, medan den sköna klockrena
stämman, litet sväfvande i början men vinnande i fasthet
och klarhet allt efter som musikens ande griper den
sjungande och utdrifver räddhågan, sakta stiger och
sväller och fyller rummet med välkända toner. Det är
»Hjärtats Vaggsång» hon sjunger — densamma som Malla
Silfverstolpe, alltjämt trånande efter en frid, som hennes
oroliga, lidelsefulla ande ännu länge fåfängt skall
efter-sträfva, just denna sista nyårsdag satt som motto öfver
det kommande årets dagboksanteckningar:
»Jag vill vagga mitt hjärta till ro,
med cypresser omskugga mitt bo > . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
