Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Lindblad i Uppsala. Agnes sjunger för Lindblad. Geijers och Lindblads vänskap. Lindblads »Rösträttsförslag». Bref från Sophie Nordenfeldt till Betty Löwenhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»DEN* SKEPPSBRUTNE»
Allt begrafva, allt förgäta,
Allt förlåta — o! —
Till lön för de offer jag gör,
med din stängel, o vallmo, mig rör! . . .»
Då sista tonen förklingat blir det tyst. Ingen säger
något. Men som en elektrisk gnista växlas ett
meddelande utan ord mellan Lindblad och Geijer. Rörda
och allvarliga, med lysande och fuktiga ögon, nicka de
åt hvarandra öfver det skumma rummet — och så säger
Lindblad halfhögt: —
— »Fortsätt —.»
Geijer reser sig hastigt, går fram till pianot, bläddrar
i nothäftet och pekar tyst på den uppslagna sidan. Nu
är Agnes icke rädd längre. Också hon har omedvetet
berörts af sympatiens elektriska gnista, i hvars värme
alla själens blommor öppna sig. Hon lyder utan
invändning och den skära stämman ljuder åter, nu
fördjupad till ett lidelsefullt allvar, hvaraf man ej skulle
trott den vara mäktig:
». . . Strid, på brädden af en graf,
segling — på ett stormigt haf —
sträfvan på en stiglös stig —
o mitt lif — jag nämner dig ... 1»
Då hon tystnar hvilar åter de upprörda känslornas
mållösa tystnad öfver rummet. Men Geijer slår upp en
ny sida; och då Agnes åter börjar sjunga, ansluter sången
sig omedelbart till den föregåendes stämning, men lyfter
den till ännu högre rymder, öppnar utsikter i ännu mera
svindlande djup. Det är »Den Skeppsbrutne» — den
sång om hvilken det blifvit sagdt att den »i sig
sammanfattar alla den Lindbladska sångmöns mest karaktäristiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
