Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Knut och Alfred Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»EN STOR MANS SON» -
115
förlust i innersta mening tillhöra Geijerska hemmets
historia samt äfven delvis — om också blott i dess
reflexverkan — belysa Geijers eget förhållande till sina
närmaste och sålunda lämna icke oviktiga bidrag till hans
karaktäristik, torde några utdrag ur desamma här vara
på sin plats, ehuru de för öfrigt tillhöra en något senare
tid än den hvarmed vi här sysselsatt oss.
Knut Geijer skulle i själfva verket ej länge
öfver-lefva sin far. Han dog nämligen redan på sommaren
1849, efter blott några dagars sjukdom, medan hans mor,
hvars glädje det varit att skapa ett hem för honom i
Stockholm, befann sig på besök hos dottern i
Västergötland. Först i november samma höst förmådde hon
i bref till Malla Silfverstolpe tala om den förlust som
drabbat henne —; men redan då såg hon densamma
i ett klarare ljus än den blotta själfviska saknadens.
Hon skrifver:
». . . De flesta af mina vänner ana väl knappast huru mycket
den älskade bortgångne verkligen var för mig, då hans ställning
i lifvet tillika med hans naturliga opraktiskhet hittills hindrat
honom från att i yttre afseende vara något egentligt stöd för
mig — och denna sida af vårt förhållande, med därvid
oundvikliga bekymmer för oss båda, var naturligtvis den för
andra mest framträdande.. . Han var i sjelfva verket i
många stycken så förunderligt lik sin far! — Men, som han själf
med smärtsam rörelse ofta sade och därvid så riktigt bedömde
sig: »— Det är bara fragment, brottstycken, stundtals
framskymtande och uppflammande gnistor som jag fått i arf, men
som af likaledes ärfda svagheter snart åter släckas och
förmörkas ! —» . . . Ack Malla, hur besynnerligt, hur sorgligt! —
Lyckan och äran att vara en stor mans son kan stundom,
tyckes det, verka förlamande ... Så har jag åtminstone funnit
det med mina båda äldsta söner, båda dock i intellektuellt
afseende så rikt begåfvade. . . Sommaren efter Erik Gustafs
död skref Knut till mig: ». . . Mången gång då jag dessa sommar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
