Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Knut och Alfred Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116
KNUT GEIJER
kvällar ser solen sänka sig mot sin nedgång, gripes jag af
ett gränslöst svårmod, ett outsägligt vemod vid tanken på
att äfven mitt lifs Sol gått ned — den Sol, i hvars kärleks
och äras sken jag alltifrån första ungdomen varit van att
värma min själ. . . Men — underligt I — Ju klarare jag inser
den omätliga vidden af den förlust jag gjort, ju mera gripes
jag af en känsla af att själf blott vara en gäst och främling
här på jorden, ju mera likgiltig blir mig tanken på framtiden ...
Denna känsla är på sitt sätt oändligt ljuf. Jag känner huru
själen därvid liksom gör ett försök att frigöra sig, att lyfta
vingarna till flykt. Jag känner en fläkt af den kärlekens
hänförelse som med glädje ser döden i ansiktet, då den innebär
löftet om återförening.. .» Dessa ord, min Malla, hafva allt
sedan genljudit i mitt hjärta som en profetia om en kort
lifstid, om en aftynande lifskraft.. . En underlig sammansättning
af tungt och sangviniskt låg alltid i hans lynne. Hans
största, farligaste fel var, kunde jag väl säga, en godhet utan
gräns och motståndskraft och en deraf följande oförmåga att säga
ett kraftigt Nej. De däraf oundvikligen följande praktiska
olägenheterna och förvecklingarna sökte han — äfven häri
lik sin farl — allt för mycket att skjuta åt sidan och ignorera ...
Dessa element, förenade med en poetisk, melankolisk och
drömmande natur, voro ej sådana som drifva jordisk lycka till mognad.
Den himmelska blef honom i stället förunnad, där, som jag
fullt och fast hoppas och tror, allt det ädla, det rena, det
oförgängliga i hans väsen i full frihet får utveckla sig . . . Den
barnaoskuld och innerliga godhet som alltid lyste ur hans
klara mörkblå ögon, den bodde ock sannfärdeligen i hans själ
— och med alla fel och svagheter var han i hela sitt umgänge,
sitt dagliga väsen, den allra älskligaste, varmaste, ömmaste
och ljufvaste varelse jag någonsin träffat, hvarför jag också
alltid innerligen längtade efter honom i hans frånvaro. ..
Liksom Erik Gustaf, var han dock ofta i afseende på sina
innersta tankar rätt tyst och sluten; men kom han sig för att
tala och blef varm, förvånade han ej blott genom sina kunskaper
utan äfven genom sitt klara och ljusa omdöme, ja, han föreföll
mig då ofta nästan som under inflytande af någon inspiration,
i synnerhet i afseende på andliga ämnen, som mest intresserade
honom — men äfven då frågan gällde litteratur eller politik,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>