Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Knut och Alfred Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BÖNHÖRELSE
121
— klockan 9 drog han sin sista suck. Ensam gick han i lifvet,
min älskade gosse, ensam var hans död, ensam ligger han
nu på Johannis kyrkogård . . . Då jag nu tänker på att allt
är stilla och lugnt för honom, alla bekymmer, alla strider
utkämpade, så må jag väl lofva och prisa kärlekens Herre för
denna nåd. Men — lätt är det dock ej att lösslita hjärtat från
de älskade föremål som i lifvet utgjort både vår fröjd och
sorg 1 . . .»
Och till Betty Löwenhjelm skrifver hon några veckor
senare:
». . . Vet du väl min Betty, hur mycket jag dock i all
min smärta lofvar och prisar Herren för att Han tog till sig
detta älskade barn, som aldrig var rätt hemmastadt på denna
jorden —? — Ack nej — det kan du nog ej förstå. Ingen
mer än jag kände fullt hans veka, ädla, tillbakadragna, djupt
melankoliska och tviflande sinne . . . Han kände sig aldrig
lycklig och hade hvarken kropps- eller själskrafter nog att
brottas med näringsbekymmer och världsliga motgångar . . .
Ack! — hur har jag icke lidit och bedit för detta kära svaga
barn, som just genom sin svaghet låg mig allra ömmast
om hjärtat! — Att Han på detta sätt skulle höra mina
böner, anade jag ju ej — men tror du ej jag känner denna
nåd i djupet af mitt gamla sjuka modershjerta, fast det svider
och blöder? — Jo — Herran vare tack som genom tårar allt
klarare låter mig skönja Hans outtömliga kärlek, omsorg och
barmhertighet!! . . . Tröstefullt är för mig att veta att jag
verkligen var min käre gosses bästa vän under hans vandring
i skuggan här i lifvet. Men större är den trösten att han
nu ej längre behöfver någon jordisk vän, utan hunnit hamnen
för alla strider och mödor som voro honom så alltför tunga . . .
Ack, du kan ej tro hur oändligt rörande de 12 bref äro, som
jag denna sommar fått från honom. De bära spår af ständigt
bemödande att vara verksam för framtiden och tillika af en
vemodig och djupt sorgsen sinnesstämning . . . Ömt och innerligt
afbeder han den smärta han vållat mig med sitt tunga och
inbundna lynne och säger bland annat: — — ’Mig hade nog
en längre tid gjorts behof af en faders ledande och straffande
hand. Men den straffande handen förnam jag ju aldrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
