Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Knut och Alfred Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
MODERSHJÄRTATS ANINGAR
— blott oändlig godhet och kärlek! —!’ ...Sällan har jag hört
någon så reflektera öfver sina egna fel och brister. . . En
hög grad af fantasi var honom medfödd, som, då den alltid
förblef ofruktbar, endast blef honom en plåga, förtärde och
förbrände hans inre. En gång, sista tiden vi voro tillsammans,
sade han: ’Vet mamma, jag har egentligen aldrig, så långt
jag kan minnas tillbaka, känt mig lycklig — men ibland faller
mig in att jag kanske under andra förhållanden kunnat blifva
det — att jag kunnat bli — författare!...’»
I en enskild anteckning upprepar hon detta sista
yttrande och tillägger:
». . . Kanske hade han rätt, kanske hade detta varit hans
egentliga kallelse. Jag har mycket grubblat öfver detta. Men
han saknade alltför mycket själfförtroende för att våga försöka
sina krafter och göra sina gåfvor gällande. Stum gick han
här i lifvet. Hur ljuft att föreställa sig att hans tungas band
nu är löst och att han ändteligen funnit uttryck för det skön?
och goda han här i tysthet bar inom sig! . . .»
Man läser mellan raderna modershjärtats smärtsamma
aning att för naturer af denna art ingen »kallelse» är
stark nog för att på längden bära dem öfver de tviflets
och missmodets afgrunder i hvilka de ständigt af sin
egen tyngd dragas tillbaka. Att grubbla öfver hvad som
kunde hafva varit hör för öfrigt till de ofruktbara
uppgifter som man helst lämnar åsido. Man kan ju fråga
sig huruvida de båda sönernas utveckling möjligen skulle
gestaltat sig lyckligare och mera fruktbärande såvida
Geijer ännu något tiotal af år, till dess de på allvar
funnit sin plats och sin uppgift i lifvet, för dem fått
förblifva den värmande kraftkälla hvars försinande
verkligen tyckes hafva verkat som en isande frostnatt
på deras löftesrika ungdomsvår. Men hurudant svaret
blir kan man knappast värja sig för den tanken att han,
den i många afseenden så sällsynt lycklige, icke var
minst lycklig däri att han kallades bort innan han fått
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
