Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Eriksdagen. Sommarstämning i Geijerska trädgården. Lotten Lindblad. Promotionen. Ett sommarminne, skildradt i bref från Agnes Hamilton till Tekla Knös. Bref från Agnes Hamilton till A. F. Lindblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
188
ETT UNGDOMSMINNE
men ännu efter många års förlopp stod hvarje detalj
från dessa oförlikneliga solskensstunder lika klar för
hennes inre syn. Det ligger något djupt rörande i den
vemodsfulla glädje hvarmed den redan åldrande Agnes
Hamilton, ännu lidande och knappast tillfrisknad från
en svår sjukdom, i ett bref till Thekla Knös återkallar
detta gemensamma, för båda lika kära ungdomsminne.
Brefvet ansluter sig så omedelbart och naturligt till de
samtida bilder vi nyss meddelat, men har på samma gång
så mycket af det fördjupade perspektiv som endast
afståndet skänker att dess värde som supplementerande
och kompletterande illustration ej torde bestridas. Vi
införa det därför här så godt som i sin helhet. Det är,
som sagdt, icke längre den unga Agnes Geijer, det är
den i lifvets och lidandets skola icke längre opröfvade
Agnes Hamilton som talar; hon har rest sig från soffan,
där hon ännu måste tillbringa så många långa timmar,
och från skrifbordet i den murgrönsklädda djupa
fönsternischen på Uppsala slott skrifver hon till
ungdomsvännen, som just är på besök hos den gamle Lindblad
i hans landtliga hem:
... »Sedan jag nyss öfverstått ett af de vanliga svåra
krampanfallen efterträddes detta af det, jag skulle vilja
säga lj ufliga tillstånd dä all smärta försvunnit och
jag till hälften drömmande, till hälften vakande känner
själen liksom befriad och höjd öfver alla kroppens
svagheter och skröpligheter.
Melodien på Lindblads Tidigt om Morgon’
sjöng alltjämt i mitt hufvud och förde så lifligt min
tanke till dig och till Lindblad. Och småningom
uppdök ur min själ ett minne — halft förbleknadt, men
som fick allt friskare färger ju längre jag betraktade det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
