Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X. Ur »Agnes Geijers minnesbok»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR MINNESBOKEN
223
födt bundet, träffas åtminstone i detta bundna tillstånd vid
historiens dagning. Mycket har skett med vårt släkte före
dagen, i morgonens mörker, ospordt; liksom mycket outforskeligt
synes vara förbehållet åt aftonen. Derför vilja vi verka medan
dagen är. Ty för dagen skall af oss alla räkenskap fordras.
Hvad der bortom ligger på båda sidor, i morgonens eller
qvällens dunkel, tillhör högre makter. — Såsom sagdt: menskliga
arbetet påträffar historien bundet, eller rättare, fördeladt mellan
sjelfsvåld och förtryck. Å ena sidan se vi stora, omåttliga och,
som det synes, gamla företrädesrättigheter; å andra
sidan höjer äfven t r ä 1 e n vid historiens gryning mot höjden
en panna och en blick som säger att han, äfven han, då
redan är gammal blifven på jorden. Vi älske att tro att orättvisan
varit en ursprunglig, i olag kommen rättvisa. Historien finner
redan släktet i häftig kamp. På somliga ställen varar den än
som bäst mot naturens vilda krafter, på andra lågar ännu i
morgonsolen branden af nattliga krig. Hjeltar kringvandra
med klubban i handen, krossande vidunder och vilddjur i träsk
och skog; men de väldiga jägare hafva äfven vändt sig till
menniskojagt och man ser dem drifva framför sig förslafvade.
hopar. Krigets arbete är i full gång och af Fridens
göres behof. — Har d e n ej äfven haft en ursprunglig fristad
på jorden? — De äldsta tillstånden visa öfverallt skarpa skilnader
och hvad sedermera i odlingens fortgång rycker allt mer ihop
och verkar tillsamman, är i början vidt åtskildt. Så hade
vapengnyet bland de krigiska släkterna ej kunnat qväfva sagan
om stilla, rättfärdiga, fridsälla menniskor. Ursprungligen skola
de bott i paradisiskt lugn på jordens höjder, hvarifrån de stora
floder tagit sitt lopp mot hafvet. Men paradisets rum är ej
funnet mer, då fridsropets bön ånyo ljuder öfver jorden.
Folktron är att de fridsälle och rättfärdige dragit sig bakom de
berg som bekransa den bebodda världen. Der bo de, vid
jordens yttersta gränser, bortom nordanvinden, eller på lyckliga
öar, der solen går till hvila. Och småningom förklingar sagan
om deras tillvaro. Tills midt i stridstumultet ur ödemarken
framkomma, från ensliga, molnhöljda berg nedstiga män, fridens
härolder. De veta berätta om det urgamla, fridsälla släktet;
de medföra läran om, att den första lyckan genom tidig synd
och skuld gått förlorad, de förestafva böner och införa offer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
