Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV. Prinsarna åter i Uppsala. Umgänge hos Geijers. Planer för julen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
296 »BEHAGET I YNGLINGAGESTALT»
derna komma och gå efter behag hos Geijers och man
gör på det hela, åtminstone i hvardagslag, mycket litet
affär af dem. Agnes har i sina bref bevarat många
älskvärda och målande smådrag från detta umgänge.
Så skrifver hon bland annat: —
». . . I Onsdags middag, då jag satt vid pianot och sjöng,
hörde jag tamburdörren sakta öppnas och någon komma in.
Jag trodde det vara någon af husets folk och sjöng lugnt min
visa till slut; men då jag vände mig om, var det prins Gustaf
som stod där! — Han kom för att visa och med pappa genomgå
en ny komposition, till hvilken pappa gifvit honom orden.
Därmed höllo de på en god stund vid pianot; sedan kom
han in till mamma och mig och satt länge och pratade med
oss om allt möjligt — lät mig genomgå boken med hans
handskrifna kompositioner och lofvade mig så många afskrifter
jag vill ha . . . Han är bra intagande — så harmonisk, glad
och god och därtill så barnsligt enkel och naturlig att det väl
ej vore möjligt för någon att ej hålla af honom. ’Behaget
i Ynglingagestalt’ kallar Atterbom honom. Vacker är
han ju onekligen så att man, som Thekla brukar säga, kan bli
’knäsvag’ af att se på honom. Ordet ’englaskön’ är verkligen
inte öfverdrifvet om det tillämpas på honom. Skulle man
nödvändigt anmärka något, så vore det väl att de sköna blå
ögonen egentligen ej ha mer än tvänne uttryck: Glädje
och Vänlighet — och att han kanske är en liten, bara
en liten, liten smula — enfaldig. Men väl är det! —
Annars vore han verkligen Alltför förtjusande. En
’Hjerte-tyv’ är och blir han i alla fall.»
Den vida mer begåfvade prins Carl intresserar
henne i själfva verket betydligt mer; men det är, säger
hon, i hans väsen en ständig oro, en »agitation», en
brist på harmoni och jämvikt som ofta blir rent af
plågsam och tröttande. Man känner sig alltid »som
andfådd» i hans sällskap och då man en stund talat med
honom är man till mods som efter en svindlande par-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
