Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVI. Adolf kommer till Uppsala. Julafton i Geijerska hemmet. Geijers svar till Fryxell. En katastrof. Ångestfulla dagar. Tillfrisknande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PEELS TAL
333
om en Carlsbaderresa till sommaren och påstår att det är
nödvändigt — ja, det är lätt att tala därom, men — då
man alls ej har medel därtill —! Troligen stannar det helt
enkelt vid en Marstrandsséjour . . . Den dagen du rest voro
vi ensamma hela dagen — hade på qvällen ej ens lust att tända
stora lampan i förmaket utan sutto inkrupna hos pappa med
den lilla gröna, i melankolisk skymning . . . Mamma
stickade, jag låtsades sy och Alfred läste högt ur Törneros
bref. Det roade pappa — men jag erkänner att mina tankar
voro långt från Törneros, — på väg till Västerås . . . Fredag
var mamma hela aftonen på f a 11 i g - k o m i t é och jag läste
de utländska tidningarna för pappa — allt möjligt politiskt,
om The c o r n Laws o. s. v. Pappa blef därvid så vildt
förtjust öfver Peels tal att han hurrade och kastade
lampskärmen upp i taket. Jag var knappt mindre
förtjust, fast jag tog det litet lugnare . . . Jag blir på detta
sätt alldeles otroligt hemmastadd i den utländska politiken;
Peel anar ej hvilken värdefull anhängare han fått i mig . . .
För öfrigt läser jag Thiers Revolutionshistoria för pappa —
otroligt intressant, inte minst att få tala därom med honom
och få höra hans tankar och kommentarier. Så gå dagarna.
Jag syr och spelar och sjunger, har alltid fullt upp att göra —
men tycker skymningarna äro långa och vemodiga —
utan dig. Jag har blifvit bra bortskämd af att få rå om dig
så länge! — Men hur godt har jag icke haft af denna samvaro
— hur mycket, mycket bättre känner jag dig icke och
hur oändligt mycket mer — fast jag ej trodde det kunde
vara möjligt — håller jag inte af dig! . . .»
Man måste hålla med Agnes: den Geijer, som,
knappast uppstigen från sjukbädden och ännu för svag att
utan hjälp förflytta sig i rummen, dock har tillräcklig
andlig vigör för att så hänföras af ett politiskt
vältalighetsprof att han utbrister i hurrarop och »kastar lampskärmen
upp i taket» — han är sannerligen »mer lik sig än
någonsin» och — visserligen icke mindre älskvärd.
Omedelbart efter hemkomsten skref Adolf till sin
Agnes:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
