Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX. Sista veckorna i Uppsala. Smärtsamma afsked. Ett viktigt möte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UPPRÖRDA VECKOR
365
Geijers voro så sammanvuxna med Uppsala att man väl
förstår huru de, som Agnes en gång yttrar, inför denna
stora förändring nästan måste hafva känt något af hvad
man känner vid tanken på döden: man vet och tror
att den måste komma, man kan till en viss grad bereda
sig därpå och med from tillförsikt hoppas på en
fortsatt, kanske till och med sällare och fridfullare tillvaro;
men i själfva verket kan man dock ej göra sig någon
verklig föreställning om hvad denna oerhörda
förvandling kommer att innebära eller i hvilken grad man under
så för både tankar och fantasi ofattbara förhållanden
skall kunna bevara och återfinna sin egen identitet...
»Med huru oräkneligt mänga fina trådar ur sitt innersta
lif och väsen,» skrifver hon, »har man ej omspunnit
en plats där man lefvat, känt och tänkt så mycket!
Det förefaller mig som måste vi spöka här för dem som
komma efter oss. Själfva luften i dessa rum måste ju
vara så inpyrd, så genomträngd af oss att det
borde kännas och märkas. Stackars rektor Annerstedt!
— Hur tror du han blir till mods om hans nattro skulle
störas af våra dubbelgångare? — Under sömnen frigöres
ju anden, påstås det. Om så är så blir det helt visst
hit vi styra kosan i nattliga timmar för att uppsöka
den del af oss som vi lämnat här...»
Redan i början af april klagar Agnes öfver att de
»slitas i stycken» af alla vänner som vilja se dem hos
sig innan de resa, alla kraf som dagligen och stundligen
ställas på dem, icke minst af deras egna hjärtan, som
* gärna vilja räcka till för allt och alla. Halft förtviflad
utbrister hon:–»Detta oupphörliga afskedstagande,
dessa ständiga påminnelser om att vi nu verkligen lämna
Upsala och den kära kretsen här för alltid, blir en
verklig tortyr. Ack, ack, om vi redan sutte långt ute på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
