Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX. Sista veckorna i Uppsala. Smärtsamma afsked. Ett viktigt möte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
372 ÅNGESTFYLLDA TIMMAR
fullt betryggad. Det var under sådana förhållanden
naturligt att Agnes Geijers föräldrar med en viss känsla
af högtidligt allvar beredde sig till att första gången i
sitt hem mottaga hennes blifvande svärföräldrar. Det
var ju så mycket som berodde af detta sammanträffande,
af dessa oberäkneliga, men oändligt betydelsefulla första
intryck och stämningar! — En olycklig tillfällighet, ett
litet missgrepp, en oafsiktlig försummelse kunde ju lätt
just i det afgörande ögonblicket förstöra allt — och
hvem kunde utan bäfvan tänka på denna möjlighet?
Lyckligtvis hade grefve Hugo David redan på förhand
genom Adolf tillkännagifva sin bestämda önskan att
ingen skulle vara de resande till mötes vid ångbåten ;
han »ville inte veta af några scener», samt fruktade att
»fruntimren skulle exponera sig med gråtande och
sådant» ... I detta fall visste man således hvad man hade
att rätta sig efter — men icke dess mindre var situationen
full af ännu okända faror.
Det var långa timmar som Agnes genomlefde denna
minnesvärda tredje maj, från den stund då kanonskotten
vid Islandet tillkännagåfvo ångbåtens ankomst — dagens
viktigaste tilldragelse — och till dess hon, just då klockan
slog sex i Domkyrkotornet, ändtligen såg den lilla
gruppen af tvenne damer och en hvithårig herre, eskorterade
af den unge Gotthard Hamilton, vandra uppför backen
och emellanåt stanna för att betrakta utsikten. Den
sinnesrörelse hon i detta ögonblick erfor var, har hon
själf berättat, så öfverväldigande att det »svartnade för
ögonen» och hon kände sig nära att falla i vanmakt;
men fru Anna-Lisa hade lyckligtvis icke förgäfves tidigt
lärt sin dotter själfbehärskningens svåra konst — äfven
hon, liksom Gamle-grefven, »ville inte veta af några
scener» och de intressanta »dåningar» hvilka eljest plä-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
