Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX. Sista veckorna i Uppsala. Smärtsamma afsked. Ett viktigt möte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
378 AGNES SKRIFVER
att jag sett en vackrare och ståtligare gammal herre, han
är som ur en roman af Walter Scott med sina klara blå ögon,
sin raka hållning och sitt snöhvita hår — man kan inte se
sig mätt på honom. Och din mor, hon är äfven så obeskrifligt
söt och varm och hjärtlig — och Eva och jag, vi voro genast
som gamla vänner. Jag känner att jag kommer att hålla
alldeles grufligt af henne! — Hon ser så god, så rar,
så klok och förståndig ut — och så kan hon till på köpet
skratta så hjärtligt! — Det är nästan det bästa af allt...
Ja, Gud vare lof, Gud vare lof för allt! — En sådan dag
som Lördagen tror jag dock knappt jag kunde öfverlefva en
gång till. Tänkte du på din Agnes då —? — Det vet jag
att du gjorde. — Ack älskade, att vi verkligen få råkas! —
jag kan knappt tro det och inga ord finnas för min glädje
— men du vet nog ändå hur jag känner: Att nu få se dig
tillsammans med dina Föräldrar, att ändtligen få känna att jag
har fullt lof att vara D i n, att helt och oblandadt kunna
njuta af min lycka utan en enda hemlig svidande punkt i
hjertat! — Ack, det är så mycken sällhet på en gång att
den nästan gör mig ängslig. — Det är så oförtjent allt
detta, jag är icke värd så mycken lycka! — —...
Hon afbryter här för att fortsätta ett par dagar
senare:
». . . Hur oändligt mycket mer skulle jag icke vilja säga
dig —! men först i Stockholm får jag utförligt tala om allt —
nu orkar jag ej. Först Lördagen med all sin ångest
och oro, så gårdagen, först med de dina här till middag,
så aftonen på Slottet — der vi voro för Sista Gången! —
der jag måste sjunga och dansa med gråten i halsen alltjemt
och der alla menniskor höllo på att ta lifvet af mig med idel
vänlighet . . . Alla voro så outsägligt goda och kärleksfulla,
så afskedstagande och rörda och gråtmilda att allt detta,
tillsammans med det myckna som mötet med dina Föräldrar
rört upp inom mig, gjorde mig till en fullkomlig trasa, både
andligen och lekamligen. I dag har jag legat till sängs hela
dagen. Jag förmår ej skrifva — men då vi råkas — då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
