Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX. Afresan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
386 »FRAMÅT, SÅ ÄR HANS ÖDES BUD -»
smärtsamt att han aldrig skall kunna tala därom utan
en sinnesrörelse som hans närmaste helst vilja bespara
honom — men det är nu förbi, och viss om den ledning
som fört honom till den punkt där han nu befinner
sig, ser han hellre framåt än tillbaka.
»Framåt, så är hans ödes bud —
och i djupet bor, som uti himlen, Gud! —»
I den stämning som en gång funnit uttryck i dessa
ord är det helt visst som Geijer nu anträder den resa
som skulle blifva lifvets sista, stora, med djup tacksamhet
emottagna och i fulla drag njutna kärleksgåfva till
honom. Vikingen drager ut på sin sista färd — ej
längre den trotsige, ännu på sin kallelse osäkre yngling
som trettio år förut, med hjärtat fullt af tvifvel och
frågor, för första gången styrde kosan mot en
främmande kust, men en gammal man, fårad och böjd af
åren men ej bruten, som med ungdomens öppna
sinne och den mognade erfarenhetens lugna visdom ännu
en gång vill göra en pilgrimsfärd — ej blott i minnenas,
men i det kommandes, i framtidens värld. Länge har
Geijer, som han själf uttryckt det, setat tyst på lur i
en vrå af världen och lyssnat till »Knäppningarna af
Tidens Ur» därute i Europa. Nu ändtligen skall han
få förvissa sig om i hvad mån han rätt bedömt dess
gång’-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
