Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Ombord på Svithiod. En afskedsmiddag. Baron Hamilton håller tal. En skål för E. G. Geijer och för Jenny Lind. Ett afskedsbref. Ut till hafs. »Blida Böljor». Vårnatt på Hafvet. Hågkomster. Dagböckerna. Sällskapslif ombord. »Det Våta Elementet»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»LIKT EX KLINGANDE TON»
23
långt ut öfver det skimrande vattnet — bort mot
solnedgången, mot den alltmer rodnande horisonten, till
dess de dö bort nästan i en hviskning, det svagaste
pianissimo:
».. . Hur ljuft .. . likt en klingande . ..
... Ton få dö ...!»
Det blir tyst en minut eller par, innan
hvardaglig-hetens för en stund uppdämda flod åter bryter in med
tacksägelser och komplimenter och sköljer bort den
hemlighetsfullt öfverjordiska stämning, som tonerna
frambesvurit. Men Geijer deltar icke i samtalet; och långt
efteråt, da de båda sångerskorna tillsammans stå vid en
dödsbädd, hvars hågkomst alltid skall dröja i deras
hjärtan som minnet af en skön musik, skola de erinra
sig denna stund och med tårar påminna hvarandra om
uttrycket i hans ögon då de, tankfulla, strålande och
fjärrsynta, den kvällen tycktes följa tonerna på deras
flykt öfver hafvet — bortom solnedgången —. Måste
man icke glädjas midt i sin sorg, skola de snyftande
fråga hvarandra, vid tanken på att äfven denna önskan
för honom fick gå i fullbordan. — Öfver att han,
lyckligare än mången annan verkligen fick dö som en i
solnedgången förklingande ton, ren och klar till det sista
innan strängarna hunnit brista och instrumentet
förlorat det välljud, till hvilket så många med glädje
lyssnat —?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
