Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Ombord på Svithiod. En afskedsmiddag. Baron Hamilton håller tal. En skål för E. G. Geijer och för Jenny Lind. Ett afskedsbref. Ut till hafs. »Blida Böljor». Vårnatt på Hafvet. Hågkomster. Dagböckerna. Sällskapslif ombord. »Det Våta Elementet»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
25 VÅRNATT PÅ HAFVET
de andliga — och liksom det musikaliska gehöret genom
öfning alltmer utbildas i skärpa och säkerhet, så
utvecklas äfven genom trogen och trägen öfning själens
förmåga bland tillvarons många förvirrade röster urskilja
äfven den svagaste hviskning af den Eviges stämma...
Tydligast och renast förnimmes ju alltid den rösten i
naturen, vare sig i stormen och tordönet eller i det
stilla vädret, i skogens sus, i trastens sång, i
solnedgångens frid eller soluppgångens segerfröjd — eller
som nu — i nattens tystnad och stjärnhimlens prakt,
hvälfvande sig öfver ett till synes strandlöst haf... I
sådana stunder, säger han — och Agnes gömmer trofast
hans ord i sitt hjärta för att sedan ofta erinra sig dem
- i sådana stunder bör man därför beflita sig om att
vara idel öra, skudda stoftet af sina fötter och aftaga de
nötta vandringsskor, med hvilka man trampat
hvardag-lighetens allfarvägar, ty rummet, hvarpå man står, är
förvisso ett heligt rum, och den Röst, man i själens
djup förnimmer, är densamma, som en gång talade lifvets
ord till Moses ur den brinnande busken i ödemarken ...
Svårligen skulle man försynda sig mot det gudomliga i
sitt eget väsen, om man ej uppmärksamt lyssnade till
hvad den Rösten hade att förkunna!...
— Tysta och tankfulla stå far och dotter några
ögonblick vid relingen och se ut öfver det svagt
skimrande vattnet, innan de åter arm i arm fortsätta den
afbrutna vandringen; och då Geijer åter tar till orda,
är det för att tala om de bilder ur det längesedan
förflutna, som aftonens stämning så lifligt framkallat för
hans inre syn. Allt mera lifvad, varm och vältalig
återkallar han den ena hågkomsten efter den andra från
sin första »utländska resa» — den till England 1809 —
och hur väl än Agnes känner dess hufvuddrag från hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
