Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Bonn. Ernst Moritz Arndt. Svenska Björkar. Hos Arndt. Gemensamma Minnen. »Amalias Skål!» Geijer och Arndt. En elektrisk gnista. Ett Folk, som sjunger. »Auf Wiedersehen!» —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BONN
185
det är ett af de intryck, som väl så länge jag lefver
kommer att kvarstå som ett af de ljusaste och vackraste
jag bevarar i mitt minne... Eva och jag sutto länge
pa en terass vid floden, omgifna af blommande
jasminer, rosor och acasier, tysta och outsägligt tacksamma
för sa mycket skönt. Nedanför oss flöt Rhen, lugn och
klar som en spegel; bakom oss ät Cöln till var himmelen
blasvart af åskmoln, men framför oss lågo Drachenfels
och Godesberg i rosenröd, magisk belysning — och
der bakom Siebengebirge, svept i ett blekblått flor af
solrök — du kan ej föreställa dig en sådan tafla!...
Liksom i domen i Cöln måste jag rent af gråta för att
kunna uthärda att se derpå. Så, just så, hade
jag tänkt och drömt mig Rhen derför nästan
blyg-des jag i Cöln emedan den der gjorde så föga intryck
pa mig!... Då vi sedan kommit upp på våra rum
och druckit vårt té, sutto vi ännu länge vid de öppna
fönstren och sågo manen gå upp öfver Siebengebirge
och spegla sig i floden ... Underskönt och
oförgätligt!...»
Följande afton blir emellertid icke mindre
stämningsrik och minnesvärd, om ock pa ett annat sätt. Man
tillbringar den hos Arndts. Det säger sig själf, att den
gamle vännen måste lära känna Geijers hustru och
dotter; fru Anna-Lisa och Agnes äro icke mindre ifriga
att få sammanträffa med en man om hvilken de redan
hört sa mycket talas, som på förhand är dem kär och
välbekant genom mycket af hvad han skrifvit och sjungit,
-»ch som af Erik Gustaf städse prisats som en af de
idlaste, redligaste och mest storslaget helgjutna
personligheter han någonsin lärt känna; v. Seydevcitz delar
naturligtvis hela den intelligenta tyska ungdomens
vördnadsfulla svärmeri för »Fader Arndt», pennans och ordets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
