Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Bonn. Ernst Moritz Arndt. Svenska Björkar. Hos Arndt. Gemensamma Minnen. »Amalias Skål!» Geijer och Arndt. En elektrisk gnista. Ett Folk, som sjunger. »Auf Wiedersehen!» —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOS ARNDT
193
sa väl igen allt från väninnans lifliga skildringar, och
äfven Geijer konstaterar med rörd förvåning huru föga
det hela förändrats. — Där ligger Bonn med torn och
kvrkospiror mellan grönskande kullar och vinberg —, där
flyter Rhen lika bred och majestätisk, där speglar den
långa raden af höga popplar på andra stranden, belyst
af aftonsolen, sig i floden alldeles som då — vinrankorna,
som kransa terrassen, ha fått tjockare stammar, men
deras blad ha samma ljusa friska grönska, deras skott
och klängen äro lika kraftiga och uppåtsträfvande som
för tjugu år sedan ... Så många år, så många öden,
så många strider, sorger och fröjder ha runnit bort med
tidens ström, men i denna lilla stilla vrå har den knappast
lämnat ett spår. Och han själf och Arndt — känna
de icke bäst, nu när de träffas, huru föga åren betyda
för själens och hjärtats ungdom?
Samtalet har varit i full gång från första
ögonblicket — det kan knappast blifva lifligare, men vore det
möjligt, skulle det bli det, ty samtalsämnena äro
outtömliga och nya yppa sig hvar minut —; det rör sig i
en svindlande hvirfvel om gammalt och nytt, Arndt har
tusen frågor att göra om forna vänner och förhållanden
där hemma i Sverige och Geijer hinner knappast svara,
ty hvart ord framkallar nya hågkomster och
tankeförbindelser, den ena anekdoten aflöser den andra, alla
berättade på samma oförlikneliga kärnfulla, originella
språk, med samma sprakande liflighet, samma varma
känsla, samma plötsliga infall och oväntade slutsatser —
fängslande så att man kan mista andan. Hvem skulle
icke velat lyssna till detta samtal, och hvad skulle man
icke vilja ge för att äga det bevaradt i sin helhet! Men
tyvärr är det blott ett svagt eko af längesedan
förstummade röster som öfver de många årens vida svalg
Ut. — I solnedgången. III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
