Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Bonn. Ernst Moritz Arndt. Svenska Björkar. Hos Arndt. Gemensamma Minnen. »Amalias Skål!» Geijer och Arndt. En elektrisk gnista. Ett Folk, som sjunger. »Auf Wiedersehen!» —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
104
HOS ARNDT
nått fram till oss — dock äfven det tillräckligt för att
sätta fantasien i rörelse och verka egendomligt
suggererande. För de unga flickornas dagböcker var denna
uppgift alltför öfverväldigande — man erkänner öppet,
att det »icke är värdt att försöka» återge allt hvad man
med så andlöst intresse lyssnat till... Eva nöjer sig,
efter att i korthet hafva skildrat besökets öfriga
hufvuddrag, med en anteckning att »konversationen var ytterst
liflig och intressant, som den ju måste blifva mellan
dessa båda lifliga gubbar — af hvilka dock Arndt —»
tillägger hon, »i liflighet öfverträffade allt hvad jag
någonsin sett...» således äfven den gode farbror Erik
Gustaf, hvars nästan alltför ungdomliga lifaktighet
stundom kunde vålla hans omtänksamma skyddsängel
allvarliga bekymmer. Agnes är mera utförlig; men äfven
henne »tryta tid och papper» för allt hvad hon från
denna afton gärna velat teckna sig till minnes —. Hon
bevarade det i stället inom sig i så mycket mera lefvande
hågkomst, så lefvande till och med, att det hela äfven
för den, som först många år efteråt en stilla sommarkväll
vid Rhen med unga, ifriga öron och heta kinder lyssnade
till hennes skildring, allt framgent nästan blef till något
personligen upplefvadt, som för fantasien framstod med
hela verklighetens skärpa och åskådlighet... Hade man
icke i själfva verket i andanom om icke lekamligen
varit en af sällskapet vid bordet den kvällen på gamle
Fader Arndts terrass, sett popplarnas skuggor växa långa
och färgerna skifta öfver Siebengebirge i solnedgången
kunde man icke när som helst se för sig de olika
ansiktena med deras växlande uttryck, ja, nästan höra
själfva tonfallet — bevarade icke minnet alltjämt
lösryckta meningar, tankar, karaktäristiska ord och uttryck,
sådana som med ens ställa hela personligheten, hela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
