Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Heidelberg. Första aftonen. I en lycklig stund. Månsken och blommande lindar. Schlosser och Gervinus. Anknytningspunkter: Afton hos Schlosser. Den goda, gamla tiden!» Georg Gervinus och hans hustru. På Slottsterrassen. En utflykt. Afton hos Gervinus. Ett idealiskt Hem. Geijer vid pianot. Eva spelar och Agnes sjunger. Lösensordet. Messias. Sympatiskt umgänge. Hofrådet Nägele. Creuzer. Den Akademiska klubben. Hos Nägele. Hofrådet berättar. Den Oförgätliga. Två Grafvar. Idealet. Sista aftonen. Efter många år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hofrådet berättar
309
ett mildare klimat än Stockholms, tillbragte i Heidelberg,
där hon, trots sin önskan att lefva så stilla och
tillbakadraget som möjligt, inom kort — »w i e ü b e r a 11 —»
blef den lifvande och elektriserande medelpunkten i en
utvald krets af begåfvade, själfulla och tillgifna vänner,
men där hon äfven träffades af en stor, förkrossande
sorg — den enda älskade dotterns plötsliga död efter
knappast ett par dagars sjukdom... Ännu efter alla
dessa år kan den gamle läkaren ej med lugn tala om
dessa fruktansvärda timmar, då han och hans kollega
fåfängt kämpade med döden om den lillas lif, — ej
heller kan han finna ord för sin beundran, då han
vill tala om den upphöjda ro och själsstyrka, den nästan
öfvermänskliga själfbeherskning, hvarmed modern, midt
i sin sönderslitande smärta och ångest, alltjämt stått vid
deras sida, vaksam och outtröttlig, glömsk af allt, utom
att in i det sista bereda det älskade barnet all den
lindring i hennes lidanden som den ömmaste kärlek kunde
skänka... »Ja, meine Gnädige, den kvinnan, hon
— hon var mer än en engel, hon var ett helgon på
jorden, en hjeltinna!...» Hofrådet snyter sig
bekräftande i sin stora, rödrosiga silkesnäsduk, medan
Agnes och Anna-Lisa stilla torka sina ögon ... Och då
den vänlige värden, rörd och uppmuntrad af den sympati
hvarmed man lyssnat till en historia som antagligen
för hans umgängeskrets i Heidelberg längesedan förlorat
nyhetens behag, vidare erbjuder sig att visa de svenska
vännerna såväl det hus, som fru von Helvig under
sin Heidelbergertid bebodde, som den graf på
kyrkogården, där hennes begråtna »Lottchen» hvilar och som
alltjämt på det omsorgsfullaste värdas af honom själf
och hans närmaste — då antager Agnes med ifrig
tacksamhet hans anbud, på samma gång som hon rörd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
