Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Heidelberg. Första aftonen. I en lycklig stund. Månsken och blommande lindar. Schlosser och Gervinus. Anknytningspunkter: Afton hos Schlosser. Den goda, gamla tiden!» Georg Gervinus och hans hustru. På Slottsterrassen. En utflykt. Afton hos Gervinus. Ett idealiskt Hem. Geijer vid pianot. Eva spelar och Agnes sjunger. Lösensordet. Messias. Sympatiskt umgänge. Hofrådet Nägele. Creuzer. Den Akademiska klubben. Hos Nägele. Hofrådet berättar. Den Oförgätliga. Två Grafvar. Idealet. Sista aftonen. Efter många år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
penséer
311
brukade vandra af och an »sällskapande med stjernorna»
— och sedan på kyrkogården uppsöker lilla »Lottchens»
graf för att där i smyg bryta några penséer, afsedda för
... hon vet nog själf hvilket ändamål, ehuru hon ej
skulle vilja uppenbara det för någon i världen. Ty
Agnes har den svagheten att blygas för hvad hon själf
kallar sina »dumma, romaneska idéer» — i själfva verket
ett lifligt, fantasirikt hjärtas vackraste ingifvelser
och först många år senare skall hon — ännu halft
förlägen, — kunna förmå sig. att erkänna att de vissnade
penséerna verkligen funnit en obemärkt plats — bland
de friska blommor, med hvilka hon senare skulle pryda
Amalia von Helvigs egen graf i Berlin —. En tyst och
rörande hälsning, icke minst rörande genom det sätt,
hvarpå den framförts.
.. .Men medan Hofrådet berättade, stod Geijer, som
hans dotter sedan väl erinrade sig, alltjämt tyst, med
händerna på ryggen, framför porträttet på motsatta
väggen och hade ej ett ord till svar då den liflige värden
någon gång hänvände sig till honom, ej heller kunde
någon märka, huruvida han lyssnade till hvad som sades.
Hvad han därvid tänkte och kände, visste icke ens hans
Agnes. Men med rörelse mindes hon, huru han på
hemvägen beslutsamt tog hennes arm, som han plägade
göra, lät de andra gå förut och efter en stunds tystnad
började tala — som han under de senare åren allt
oftare gjort med henne — om den märkliga kvinna,
hvars vänskap tagit så stor plats i hans lif och för
honom betydt så mycket... I själfva verket är det ju
ej mycket han säger — några få, afbrutna meningar,
nästan som talade han för sig själf; men för Agnes äro
de vältaliga nog för att visa den väg hans tankar gå —
och längre fram, då hon med ökad lifserfarenhet också
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
