Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Heidelberg. Första aftonen. I en lycklig stund. Månsken och blommande lindar. Schlosser och Gervinus. Anknytningspunkter: Afton hos Schlosser. Den goda, gamla tiden!» Georg Gervinus och hans hustru. På Slottsterrassen. En utflykt. Afton hos Gervinus. Ett idealiskt Hem. Geijer vid pianot. Eva spelar och Agnes sjunger. Lösensordet. Messias. Sympatiskt umgänge. Hofrådet Nägele. Creuzer. Den Akademiska klubben. Hos Nägele. Hofrådet berättar. Den Oförgätliga. Två Grafvar. Idealet. Sista aftonen. Efter många år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
312
idealet
fått nyckeln till mycket som ännu är henne dunkelt,
skola de synas henne ännu vältaligare... Han »tänker
så mycket på fru Helvig i qväll» ... säger han ...
»Porträttet deruppe - jag såg det inte sist vi voro
här — Malla talade visst om det — underligt att få se
det nu, så helt apropos... Och så allt hvad han pratade,
gubben... om barnets död och allt det der»...
»Han hade rätt för resten; hon var märkvärdig i sin
sorg... jag såg det sjelf, när hon miste sin gosse»...
»En stor natur, det fanns intet smått hos henne —
aldra minst sjelfviskhet, det minsta af allt...»
...Så talar han i korta, osammanhängande satser
med långa mellanrum af tystnad, halft omedveten, tyckes
det, om att han gifvit ord åt hvad som fyller hans själ —
säkert skulle han nu helst sitta vid pianot för att i
stället tolka det i tonernas vida vältaligare
universalspråk. — Agnes klämmer tyst hans arm; hon tycker sig
förstå honom så väl, men vet, att han ej väntar något
svar i sådana stunder och själf är hon skygg för att
tala om hvad hon känner, så fort denna sträng på ett
eller annat sätt anslås... Ty i det hemligaste rummet,
det Allraheligaste af sitt svärmiska flickhjärta har hon
nämligen rest ett altare på hvilket namnet Amalie står
inristadt; men om den kult hon där i tysthet bedrifver
talar hon med ingen. I hemlighet har hon väft en hel
legend kring detta namn, hvilket hon allt sedan
barndomen, förefaller det henne, alltid hört uttalas med ett
helt annat tonfall än alla andra — men huru mycket
däraf, som är verklighet och huru mycket ren fantasi
vet hon icke själf och bryr sig knappast ej ens om att
veta... »Amalie» är och blir för henne i själfva verket
blott ett annat namn för Idealet — det Ideal, som
hvarje högstämdt ungt hjärta medvetet eller omedvetet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
