Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Afresa från Heidelberg. Frankfurt, Fulda och Eisenach. Gotha. Schulrath Rost. Ett varmt emottagande. Erfurt. På väg till Weimar. »Hans Själs Bild —». Ungdomsväninnan. Lifvets Högtidsstunder. En rörande Välkomsthälsning. Ett Besök. Geijer och Louise von Kloch. Ett återseende. Mor och Dotter. Henriette von Kloch. »Sehenswürdigkeiten». Goethes Weimar. Vålnader. Den gamla portföljen. »Souvenirer». En försvunnen Värld. »Upsala 1816». Röster ur det Förflutna. Afsked från Weimar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
330
mor och dotter
som systern visade honom bör i sin förklarade skönhet,
sin upphöjda och majestätiska ro hafva dröjt i hans själ
som ett ljufligt, alla lifvets smärtsamma dissonanser
upplösande slutackord, efter hvilket hans musikaliska öra
länge lyssnat. Icke minst härigenom blef säkerligen
Weimar för honom en af de mest betydelsefulla stationer
på den pilgrimsfärd, ägnad ett dyrbart och vemodigt
minne, hvars slutliga mål var Berlin och en
murgröns-klädd grafkulle på en af dess kyrkogårdar.
... Om allt detta talade man emellertid ej under
denna första, stämningsrika afton i Weimar. Det sparades
till ensligare, mera förtroligare stunder och det
Närvarande, sedt mot det Förflutnas bakgrund, var färgrikt
och fängslande nog för att fylla både hjärtan och tankar.
Sedan det första mötets upprörda känslor något hunnit
lugna sig började inan se närmare på hvarandra, göra
iakttagelser och med glädje finna hvarandra ännu
älskvärdare än man vågat hoppas — en glädje som tydligt
afspeglas såväl i bref som Dagböcker. Agnes skrifver: —
.... »Friherrinnan von Kloch — eller Louise I m h o f f,
som jag i tankarna helst kallar henne — är alldeles som
jag tänkt mig henne — eller kanske borde jag
snarare säga: ännu oändligt mycket sötare,
behagligare och intressantare än jag kunnat tänka
mig henne! — Det är något så eget poetiskt öfver hennes
utseende och hela hennes väsen som ej alls kan beskrifvas, något
stilla och ljufligt och ändå så fullt af liflighet och känsla . . .
Man ser hur vacker hon måste varit — de stora svarta ögonen
äro ännu alldeles härliga! — — Men ännu mer förtjuste mig
hennes dotter, Henriette — den första verkligt
gra-c i e u s a tyska jag sett och öfver hufvud taget en af de allra
sötaste, älskligaste flickor jag någonsin träffat!... Allt hos
henne var just precis som det borde vara, intet
som ej kunde kallas vackert — men framförallt ögonen, leendet
och själfva uttrycket, så obeskrifligt intagande att jag ej kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
