Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Afresa från Heidelberg. Frankfurt, Fulda och Eisenach. Gotha. Schulrath Rost. Ett varmt emottagande. Erfurt. På väg till Weimar. »Hans Själs Bild —». Ungdomsväninnan. Lifvets Högtidsstunder. En rörande Välkomsthälsning. Ett Besök. Geijer och Louise von Kloch. Ett återseende. Mor och Dotter. Henriette von Kloch. »Sehenswürdigkeiten». Goethes Weimar. Vålnader. Den gamla portföljen. »Souvenirer». En försvunnen Värld. »Upsala 1816». Röster ur det Förflutna. Afsked från Weimar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de gamla vannerna
349
de få Raderna kunna dock lika litet innehålla hvad mitt Hjerta
är fullt af! — Gud välsigne Dig, min lilla söta Louise!!! — är
allt hvad jag förmår uttala — men det innehåller ock allt hvad
Himmelen och Jorden har ljufvast och härligast: Lugn,
Lycksalighet, Kärlek och Vänskap!! evigt Din
Gustava.»
Därnäst kommer ordningen till den milda, kloka,
hårdt profvade Charlotte Posse. Hon skrifver:
— »Än jag då, min Louise — skulle intet äfven jag säga
några ord ur mitt hjerta på denna högtidliga Dagen? — Men
hvad är ord? — Nej — den mäktiga känsla som sammanbinder
hjertan och gör dem, oagtadt afståndet, närvarande för
hvarandra — den Känslan kan ej uplösas i O r d; men väl i den
innerliga suck jag upsänder till Ledaren af alla våra Öden för
min Louises Sällhet, sådan som endast Han kan tillskapa
den! — Måtte hela Ditt lif blifva ett återsken af Din harmoniska
Själ — och må dess himmelska Renhet redan här skiänka
Dig den försmak af Sällhet som så få få njuta — emedan de
ej äro den värdiga. Men Du — redan Ängel på Jorden! —
måste Du äfven här finna det Himmelska! — Var lycklig,
Louise, och påminn Dig at Du på andra sidan Hafvet har
Vänner som äro det genom Dig och bland hvilka en af de
oföränderligaste är Din tillgifna —
Charlotte.»
— Charlotte skrifver sä vackert att man knappast
förvånas öfver att stackars David Silfverstolpe, alltid
litet bortkommen och osympatiskt berörd då sällskapet
i hans hustrus salong blir alltför högstämdt och poetiskt,
endast kommer sig för med att i största korthet tillägga:
— »Gud gifve den goda Fröken Louise så mycket
Godt hon förtjenar önskar af alt Hjerta hennes
up-riktige Vän
David.»
— üch hvad säger Geijer själf? — För ett finkänsligt
öra ligger det kanske något tvunget, en smula främmande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
